I dag är det min tur att öppna en lucka i Retrobloggarnas julkalender! Jag har inte sådär vansinnigt många jultraditioner, men en som är väldigt viktig (och god) är lussebullsbaket. Jag gör minst en rejäl sats om året, oftast två eller tre. Därför är det detta eminenta bakverk som det här blogginlägget kommer att handla om.

Som journalist på en lokaltidning fick jag ett år erfara att just lussebullar är ett ämne som väcker engagemang och känslor. Jag skrev en krönika om att jag aldrig lyckats göra riktigt så bra lussebullar som min pappa, och det startade en mejlstorm utan dess like. Många ville dela med sig av sina tips om hur man gör de godaste lussebullarna. Det var bullar med kvarg i degen, med vaniljkrämsfyllning, med mandelmassa och alla andra möjliga varianter. Jag testade många av dem och de var godkända, men världens godaste lussebullar var det inte.

Jag har redan hunnit med en omgång lussebullebak i år, resultatet ser ni ovan på Arthur Percys Randi-assiett. Men nästa gång tänkte jag testa något nytt, eller snarare gammalt. I min bokhylla står nämligen ”Prinsessornas kokbok – husmanskost och helgdagsmat” (Jenny Åkerström, Åhlén och Åkerlunds förlag, Stockholm 1931) i fyra band.  Och där finns ett recept som jag tänker testa.

De tummade volymerna har många spännande recept som jag har tänkt testa, som Fiancièrstuvning i bensnäckor (av köttrester) eller varför inte stekta morkullor. Men först lussebullarna! Receptet hittar ni här om ni vill testa:

För den som ändå vill använda moderna recept vill jag dela med mig av några tips som jag har snappat upp under allt mitt experimenterande: 1) Använd rumsvarma ingredienser, inte t.ex. fingervarm mjölk. 2) Vänta med att knåda in smöret till efter första jäsningen. 3) Låt russinen dra i vatten, rom eller glögg. 4) Grädda bullarna kortare tid på högre temperatur. 5) Pensla med ägg+vatten direkt efter gräddningen, inte innan.